Skip to content

Läs mer om;

Förlossningarna  Kanske lite svårtläst, har bara kopierat in från gamla anteckningar.

Första barnet:

Hon kom på rätt dag trots allt! Det trodde jag aldrig! Hade ju inte haft några som helst tecken på att nåt skulle va på G eller så, inget vatten som gick eller inga onda förvärkar eller nåt annat heller…
Inte förens vid 19,30 tiden på onsdagskvällen så kom jag på att jag _kanske_ hade nåt som skulle kunna vara värkar… Spände till i livmodern med jämna mellanrum, började kolla tiden litegrann och upptäckte att det faktiskt värkte till med 12-13 minuters mellanrum varje gång. Det gjorde inte ont, utan mer som lite stramande mensvärk, inget som man inte kunde stå ut med!

Framåt kvällen så kändes det allt starkare, men jag trodde ändå inte att det skulle hända nåt. Har ju läst om så många som känner sådana här värkar flera dagar i förväg. Sambon sa att det va lika bra att gå o lägga oss, för säkerhets skull, annars kulle han aldrig kunna hålla sig vaken…han va redan jättejättetrött. När vi lagt oss började jag må illa, fick ingen ro alls o kunde inte somna. Spydde till slut o då kändes allt lite bättre… värkarna blev starkare i och för sig, men det va lättare att slappna ddå eftersom jag inte mådde illa längre.

När klockan blev halv ett nånting så gav jag upp, det gick inte hinna somna alls mellan värkarna så vi gick upp istället. Satt vid köksbordet en stund och funderade på om vi skulle ringa förlossningen eller inte. Jag tyckte det var lite väl tidigt, det var ju trots allt en 10 minuter mellan värkarna och i alla böcker som vi tittade i så stod det att man skulle ringa om man hade tre starka värkar på tio minuter och det hade jag ju inte. Tänkte tappa upp ett bad för att se om det skulle avta, men vårt varmvatten räckte inte till ett helt badkar så vi struntade i det ändå……Typiskt!
Vi bestämde att Andreas skulle ringa förlossningen och höra om vi skulle avvakta eller åka in, jag ville inte ringa fall jag skulle få en värk mitt i samtalet plus att jag va lite nervös för att få svaret avvakta. Han ringde och dom sa att vi var välkomna in. Klockan var nu 01,20 ungefär.

Vi tog det lugnt, jag hade ju inte så ont och jag ville absolut inte bli hemvisad när vi väl kommit till sjukhuset. Det var ju halvt snöstorm ute till råga på allt, och vi hade inga vinterdäck på ännu, då vill man vara på vägen så lite som möjligt…särskilt om man är på väg att föda!
Jag hämtade BB-väskan, kollade så att allt var med, hämtade plastad frotté att sätta på bilsätet, gjorde i ordning en vattenflaska, fixade med hundarnas sängar så att allt var klart med dom osv. sambon gick ut och kollade bilen! Fyllde på spolarvätska och allt möjligt!
Klockan 02,00 startade vi bilen i alla fall och körde iväg. Kändes väldigt spännande fast vi inte riktigt kunde förstå att vi verkligen var på väg in till förlossningen för att äntligen få träffa vår bebis som vi längtat efter så länge!
Värkarna kom med ca 7 minuters mellanrum under bilfärden och var hanterbara, vred mig lite fram och tillbaks, försökte andas så gott jag kunde och kramade i handtaget i taket.
Vi var framme 02,15 och blev visade till ett förlossningsrum där vi skulle vänta på en barnmorska. Satte oss i varsin stol och var ganska nervösa båda två tror jag. Så det var här vårt barn skulle födas!
Barnmorskan kom in och hälsade, fick genast förtroende för henne. Hon berättade att vi skulle ta CTG och sedan kolla hur pass öppen jag var.
Det var spännande att se bebisens hjärtslag och mina värkar, då var det verkligen RIKTIGA värkar jag hade! Nu kunde jag sluta tvivla!

Fick ligga där i en halvtimme, satte på radion och pratade lite, sambon och jag. Än så länge så kändes allt jättebra! Det var Rix FM på radion och jag sa till Andreas att bara jag inte behöver föda till Gert Fylking! Morron Zoo är INTE ett stort fans till dom med andra ord.
Annika som barnmorskan hette, kom tillbaks och sa att allt såg bara bra ut! Skönt!
Hon kollade mig, jag var öppen 3 cm! Yes! Då slapp vi åka hem!!!!
Annika gick igen och sa att vi skulle ringa om vi ville något annars så skulle hon komma lite då och då o titta till oss.
Vi satte oss i stolarna igen, Jaha då var det bara att vänta. Värkarna kom tätare och gjorde allt ondare, sambon masserade mig med sina händer. Det var verkligen jätteskönt och avslappnande! Stod lutad mot en bänk medan han gnuggade sina händer mot min ländrygg. Var väldigt tryggt att ha honom där, han var det största stödet genom värkarna bara genom att finnas där!

En liten stund sprang han iväg för att hämta kameran som vi såklart glömt i bilen tillsammans med BB-väskan o allt! Trodde nog inte riktigt att vi skulle få vara kvar på sjukhuset när vi kom antar jag……
Hade ett par tre värkar under tiden han var borta, försökte massera mig själv på ryggen med en sådan där massagedjur i trä men det gick inget vidare. Blev så glad när han kom tillbaks och kunde hjälpa mig igen!
Efter ett tag så kom Annika och tipsade om duschen! Sa att det brukar hjälpa väldigt bra mot värkarna. Skulle bara vänta tills lavemanget jag "beställt" var taget så skulle jag testa duschen sedan.
Slemproppen kom ut också, som en stor kladdig snorkråka! Så det var SÅ den såg ut…
Duschen var verkligen så bra som Annika sagt! SÅ skönt att sitta på duschpallen och bara slappna av, när en värk var på G så ställde jag mig upp och sambon tog massagemunstycket över min rygg… Smärtan försvann helt och hållet! Underbart!
Stannade i duschen i lite mer än 1 timme, frågade Andreas gång på gång om det verkligen inte var slöseri med vatten att jag skulle sitta där i jättevarmvatten och bara ha det bra…….*hihi*……. Det var det inte sa han, vi har redan betalat det genom skatteverket eller nåt sådant svarade han!
Blev till slut ganska obehagligt där inne på toan, så mycket ånga och så varmt att det blev svårt att andas. Annika hämtade en gåstol åt oss, tänkte att vi skulle vandra omkring i korridorerna ett tag, och under tiden så skulle hon också tappa upp ett bad till mig. Först så kollade hon om jag öppnat mig mer, jodå, 5 cm var det nu! Skönt att det gick framåt tyckte både jag och sambon
Skulle ta en CTG till, jag stod lutat mot gåstolen under tiden.
Nu blev värkarna helt plötsligt fruktansvärt starka och det gjorde ont så jag trodde jag skulle dö nästan… Annika frågade om jag ville testa akupunktur, okej! Under tiden hon satte nålarna fick jag öva med lustgasen. Det var ju inte det lättaste direkt! Tyckte att det var fruktansvärt obehagligt att andas i masken, kunde inte alls koncentrera mig på att andas genom värkarna med den över ansiktet. Värkarna gjorde SÅ ont… jag började gråta och var bombsäker på att jag inte skulle klara av nästa värk som kom. Det var hemskt!

Vi andades, övade med lustgasen… tyckte att ingenting hjälpte så jag bad om att få EDA, det skulle vara räddningen på allt det onda! Alla som tagit det har ju sagt att all smärta bara försvunnit och att allt blev så underbart och lätt efter det! Annika var lite tveksam, hon tyckte att jag andades så bra genom värkarna och att jag snart skulle förstå mig på lustgasen… Så f*n heller! Jag tyckte att EDA var det enda som skulle hjälpa mig nu!
Annika undersökte mig igen, öppen 7 cm! Klockan var nu ca 05,45 och Annika kallade på en doktor som skulle lägga EDA. Kunde ta en stund sa hon, eftersom bara en narkosläkare får lägga bedövningen så måste man invänta en sådan.
Ligger och väntar och andas, känner plötsligt att det trycker på något enormt. Shit! Var det där en krystvärk?? Försöker få fram till Andreas att han måste ringa på Annika, men har svårt att få fram orden…pekar och mumlar mot klockan och till slut så förstår han. Annika kommer in och jag säger att det trycker på riktigt ordentligt. Vet inte om hon förstår riktigt för hon säger bara att allt ser bra ut och att allt är som det ska.
Fler krystvärkar kommer, Annika märker det och kollar snabbt igen: Jaha, nu är det bebis på gång, du är helt öppen!
Que? Redan? Jag skulle ju få bedövning ju!

Andreas förklarade att det kommer vi inte hinna med, för bebisen är på väg NU!
Jag ser en mörk hårlock, säger Annika, vill du känna? Näää…jag hade full sjåå med att hålla mig kvar i sängen kändes det som! Rätt som det var så hörde jag vatten som forsade ut! Annika hade tagit hål på hinnorna som tittat u…fostervattnet var rent och klart! Skönt!

Shit, hur skulle jag klara det här? Krystvärkarna som skulle vara det allra värsta, det som gjorde allra ondast av hela förlossningen? Det skulle jag aldrig klara! Men oj vad fel jag hade! Krystvärkarna var ju inte alls som jag hade tänkt mig! Gjorde inte alls ont på samma sätt som de andra värkarna ju. Att kunna krysta med när kroppen ville var så underbart fast det gjorde ont, man kunde hjälpa till, man var till någon nytta! Behövde inte bara ligga och andas och försöka slappna av medan det onda skulle försvinna!
Någonstans mellan värkarna blev det lite tumultartat inne i förlossningsrummet. Bebisens hjärtljud försvann och jag var tvungen att vändas i sängen. Jag själv upplevde det inte som särskilt oroligt ändå, jag hörde och förstod att det var nåt som inte stämde riktigt men jag litade helt och fullt på att Annika och May tog hand om bebisen, medan jag skötte värkarna. Var så fruktansvärt koncentrerad och försökte ”vila” lite mellan varje krystning så att det jag i alla fall skötte den delen av jobbet rätt. 

Till slut fick dom in hjärtljuden igen, allt var OK, de hade bara haft svårt att lyssna eftersom jag legat ”fel” och vridit mig för mycket när värkarna kom.
Nu halvsatt jag i sängen och May skulle just montera på benstöden när jag kände att huvudet var på väg ner. Inga benstöd här inte, May försökte hålla mitt ena ben och samtidigt få mig att själv hålla i mina knän, på så sätt skulle det bli lättare att ta i ordentligt! Sagt och gjort, jag kämpar på och bebisens huvud kommer halvvägs ut och stannar där… AJAJAJ! DET gör ont som tusan! Känns som om någon eldar i mitt underliv ungefär, det gör fruktansvärt ont! Försöker trycka på lite men nej, det får jag absolut inte göra säger Annika, bara krysta när man har krystvärkar!
Att vänta in den sista krystvärken var fruktansvärt, även om jag visste att nästa gång så kommer bebisen ut! Vet att jag tänkte ”Blir det kejsarsnitt nu av någon anledning, så blir jag inte lessen eller besviken…… ” Halvgrät till Annika, May och Andreas ”Snälla snälla…….. dra ut bebisen, dra ut den…snäll… ”
Men jag fick snällt stå ut och till sist så kom ju den sablans krystvärken! Tog i för kung och fosterland, och rätt som det är så känner jag hur ”korken” där nere släpper… Titta nu, nu kommer bebisen, sa Annika. Hann få upp blicken precis när dom drog ut en blodig kladdig liten människa ur min kropp! *wee* Annika höll upp henne och sa någonting om håret, att det var en riktig kalufs hon hade!

Jag bara tittade, kunde inte förmå mig att säga något, kunde inte ens tänka klart… Hade JAG fött ut det där barnet? Var det där BEBISEN som vi väntat på så länge? Shit, vad ska hända nu då?????
Frågade till slut vad för kön det blev och Annika höll bebisen så att vi kunde se. En tjej! Världens underbaraste lilla tös!
En tjej? Tittade på Andreas, det blev en tjej?! Vi som hade varit inställda på att det skulle bli en pojke, varför vet jag inte, vi bara trodde det………
Givetvis var vi lika glada ändå, jag fick upp våran lilla dotter på min mage och det enda vi kunde göra vara att titta på henne.

Vi blev lämnade ensamma med vår dotter, tog några foton och fick fika. Kaffe och macka på en silverbricka med svenska flaggan i topp!
Försökte fatta att nu var hon äntligen här, den person som legat i min mage i 9 månader, den som sparkat mig i revbenen och hickat som en tok i ljumsken på mig…….
Krystvärkarna varade bara i 10 minuter, men det kändes som en hel evighet när jag låg där.
Klockan 06,35 tittade hon ut, vår vackra prinsessa. 51 cm lång och vägde 3610 g. Långt svart hår och stora kloka ögon, vackrast i världen!
Välkommen vår vackra dotter, du som gett oss meningen med livet. Vi skall alltid och i all evighet älska, ta hand om och göra allt för att du ska må bra och känna dig trygg! Det lovar vi dig!
// mamma Ida 04-11-30

 

Andra barnet:

…. så startade allt en lördagsmorgon. Ungefär vid 05.30 tiden kände jag första antydan till något som ev kunde vara en värk. En riktig värk. Datanörd som jag är, loggade jag in på FL och bloggade en sväng, medan resten av familjen skulle vakna till liv….. Här är mina sista blogganteckningar från den graviditeten, på BF+8 kom hon ju till slut.

(Ja okej, i efterhand känns det väldigt nördigt att jag skrev så många inlägg :-o   *haha* Men nåt ska man ju sysselsätta sig med mellan värkarna också, helt allena på morgonkvisten! )

2007-09-15 – klockan ca 06.00.

”Det bara måste va på gång för mig nu! Vaknade vid 05,30 och hade fyra überonda värkar på en halvtimme, gick upp, fortfarande värkar ungefär var 10 minut än så länge! Även om jag sagt det förut, så de här värkarna känns så annorlunda vad jag brukar ha! Dom gör ONT!!!!! Alltså, så jag måste gå runt och andas och säga ”ajajajaaaj! för mig själv….

Så är det inte på G nu – då måste jag ha fått nån allvarlig sjukdom eller nåt! Så vi får väl se om jag loggar in i kväll eller inte….. *hoppas inte*

Ucsh nu blev jag lite rädd med…… Ska det verkligen sätta igång på morgonen? Brukar det inte ske på kvällen?
Ska jag ringa mamma nu? Tänk om det bara är fejk denna gången med……

——————————————————————————

Klockan ca 07.00

” Hade ju mysfredag igår, mannen min gav mig underbar fotmassage (varför gör….hmrpff….får man inte det oftare för?)

Kanske är det den som satt igång det? *hehe*

Nu ska vi åka med Lova till mormor!!!!!

Har badat o värkarna kommer med 7-5 minuters mellanrum nu….. *wee*”

————————————————————————————-

” Alltså majj gadd! Det ÄR på riktigt nu!

Ringde förlossningen o dom sa att jag var välkommen in när som, att om jag känner att det är på riktigt o så så ärdet bara att komma….. HemlisRäcka ut tungan

Usch nu blev jag så där nerväs igen som när jag väntade Lovisen – tänk om allt stananr av nu när jag kommer in dit? Det gjorde ju inte det då, men det gör det säkert nu – den här bebisen är ju en luring verkar det som

ÅÅÅÅÅÅÅ Idag får vi äntligen träffa henne, lilla lillasyster (eller bror)!!!! Jippi!”

———————————————————————————-

Klockan 07.45

” Klockat värkarna….

de senaste:

07:46:30 am 07:47:48 am 1 mins, 18 secs 5 mins, 14 secs
07:41:16 am 07:42:15 am 59 secs 7 mins, 40 secs
07:33:36 am 07:34:53 am 1 mins, 17 secs 6 mins, 53 secs
07:26:43 am 07:27:25 am 42 secs 6 mins, 36 secs
07:20:06 am 07:21:28 am 1 mins, 21 secs 6 mins, 45 secs
07:13:21 am 07:14:24 am 1 mins, 2 secs 5 mins, 57 secs
07:07:23 am 07:08:10 am 46 secs 5 mins, 35 secs

Försöker anteckna så mycket som möjligt mellan värkarna så jag komemr ihåg sen! Ska packa ner en liten bok p penna med så kanske vi kommer ihåg o anteckna ”viktiga klockslag” o sånt även där inne….

Nu kom mannen hem, så nu ska vi ta o käka lite o sen åker vi väl in I guess!

———————————————————————————–

Klockan ca: 08.15

”Nä nu loggar jag av o så åker vi in till förlossninge – kul att sitta i bilen med värkar men what to do?

Hoppas hoppas hoppas bara inte jag blir hemskickad…..

baj baj! ”

——————————————————————————

Det var på riktigt….

”Så – JAPP det var på riktigt! Bebisen vill ut!
Allt gick väldans fort, skrev ju här på bloggen at tvi skulle åka in, vi kom väl iväg strax efter det och 08,45 blev vi visade till ett undersökningsrum. Kl 9 fick jag ctg och fick ligga med det i 45 minuter eller nåt sånt…. Vid 09,50 fick vi ett förlossningsrum, vid 10,05 gick vattnet och 10,21 är hon född!

Var öppen 8 cm precis efter att vattnet gått, det var första gången BM:en undersökte mig…… Hade ganska ont då, men fick tillbaks en himla massa energi när jag fick höra att jag var så pass öppen redan! Så fram tills dess hade jag klarat mig enbart på profylax det jag tränat på *glad* Efter det blev det lustgas under sista värkarna och tills hon var ute!

Alltså – Lovas förlossningen var helt underbar o smidig, och denna var 100 gånger bättre !!!!! Det säger allt! Föda barn är jag iaf bra på!!!!!! *hihi*

Hon vägde 3630 gram och var 51 cm lång, nästan precis som Lova. Navelsträngen gick av när hon flög ut också….. så kan det gå!

Får se om det blir nån ”riktig” förlossningsberättelse, finns inte så mycket mer att skriva egentligen….har fått med allt här…..

 

Tredje barnet:

2009-02-09

Vaknade vid 04 tiden, kände nåt som liknade en värk, en riktig värk. Tjohoo, tänkte jag, äntligen. Var ju trots allt på BF+7. Låg kvar en stund, funderade på om jag skulle väcka sambon eller inte….. Fick några värkar till, skulle just säga till honom att det var på gång när hans mobiltelefon ringer.

Hans arbete – dom ville att han skulle jobba och han tackade ja och gick upp.

Blev ju tvungen att säga att det nog var på gång, ville inte att han skulle åka iväg om det skulle dra igång på riktigt…. Med de andra barnen har ju förlossningarna gått ganska så snabbt (4 timmar resp 1½ timme) så jag visste ju att det kunde dra igång snabbt om det ville sig så.

Han ringer sitt jobb, säger att han inte kan jobba. Jag ringer mamma och säger att vi kommer inom med barnen om en stund, ringer förlossningen som säger att vi kan komma in för en koll. Sagt och gjort – vi åker iväg!

Messar med syrran på vägen in, hon är exalterad som få! Gissar på att bebisen är ute innan 11.00. Klockan är då 8 nånting.

Kommer fram till förlossningen, blir kopplad till ctg – Bebisen mår bra, men värkarna är som bortblåsta. Har bara en endaste värk på hela tiden ctg:n är på. Barmorskan kollar, jag är bara öppen 1 cm och har 1 cm kvar på tappen 😦 Jädrans vad besviken jag blir!!!!

Vi åker till Maxi och veckohandlar, traskar runt där någon timme, sen bär det av ner till stan, går runt, runt och runt. Åker sedan till A6, går runt där också…. till sist blir det en runda på IKEA också. Jag har värkar, men oregelbundna och inte så starka, och varje gång vi sätter oss ner för att vila lite, eller fika eller så, så försvinner dom nästan helt och hållet.

Jag är sur, irriterad och besviken. Här har man gått 1 vecka över tiden, och _ändå_ är det falskt alarm när man väl tror att det är på gång.

När klockan är 15 så vill jag åka hem. Är trötta på att gå, gå och gå. Ringer förlossningen för att se om vi får komma in på en koll innan vi åker hem bara, eftersom vi bor 5 mil från sjukhuset så det blir en bit att åka ju.

Blir undersökt igen, håller tummarna stenhårt att jag öppnat mig mer, men icke. Fortfarande 1 cm öppen bara och 1 cm kvar av tappen. :-( Så vi åker hem.

När vi sätter oss i bilen på parkeringen utanför förlossningen får jag dock en jättestarkt värk, tänker inte så mycket på det, barnmorskan har ju just varit där inne och rört om lite – det är väl därför det gör ont.

Hela bilresan hem har jag värkar, mycket vassare än jag haft hela dagen innan, och de kommer med 10 minuters mellanrum och gör ont. Vi funderar på om vi verkligen ska åka hem och hämta hem flickorna från mamma, eller om flickorna ska få stanna kvar där och vi åker hem själva och ser vad som händer….

Det bli som så att vi stannar hos mamma och fikar lite. Vi är där vid 16 ungefär, och nu kommer värkarna trots att jag sitter ner och de kommer tätare och tätare, jag springer in på deras toalett varje gång en värk kommer för att inte skrämma flickorna. Nu måste jag andas igenom varje värk, och gunga med höfterna liksom för att underlätta smärtan.

Dröjer inte länge förren L måste följa med in på toaletten och massera min rygg, och jag lånar också mammas badkar för att underlätta. Nu börjar vi väl så smått inse att det är på gång, på riktigt den här gången, även om jag inte vill åka in till förlossningen igen – rädd för att det kanske inte alls har hänt nåt, och vi blir hemskickade, för tredje gången samma dag.

Vid 18-18.30 tiden har jag riktigt riktigt ont, L ringer förlossningen fast jag säger att jag inte alls vill åka in. Förlossningen säger att jag visst ska komma in, om jag har så ont och värkarna kommer så tätt och håller i sig så länge så kan jag i alla fall få nåt mot smärtan….

Värkarna kommer varannan-vartredje minut och håller i sig 1-1½ minut ungefär, och trycker på ordentligt neråt. Känns som att vattnet går varenda gång det kommer en värk, men det gör det ju inte.

Jag känner att jag inte vet hur sjutton jag ska klara en bilfärd i det här tillståndet, men vad har jag för val? In i bilen bara, koncentration och fokusera på andningen är vad som gäller.

Vi hinner köra ca 5 minuter, sen går vattnet. Jag får lite panik, för de andra barnen har fötts typ 10 minuter efter att vattnet gått, blir rädd att denna bebisen ska komma i bilen :-o  . L ringer och förvarnar förlossningen att vattnet gått, klockan är 18.58 när han ringer det kollade jag på mobilen i efterhand, och när vi väl är framme  ca 15 minuter senare så står dom beredda vid ingången iklädda plastförkläden och med en säng och rullstol och hela fadderullan.

Dom tar mig en under var arm, försöker få upp mig i sängen men det går inte så bra…. svårt att hoppa upp i en säng när krystvärkarna startat.  De leder in mig i förlossningsrummet, drar av mig alla kläder och den första krystvärken tar jag ståendes på golvet lutad mot sängen, och efter lite lustgas (äntligen!!!) kan jag i alla fall ta mig upp i den sängen som är där, ståendes på knä mot ryggstödet, för att vända mig om, sätta mig upp för att sen lägga mig ner i sängen blev för mycket helt enkelt.

Får en eller två krystvärkar sen är Bebisen ute! ”Va blev det för nåt?” är det första jag frågar L som tittar efter, och visst är det en liten son! En pojke!Jättefin är han såklart, och L är lite chockkad och jag är chockad och lättad över att han inte kom i bilen.

19.25 föddes Lillebror, efter bara 6 minuter inne på förlossningsavdelningen. En stor, fin  pojke på 4550 gram, 52 cm lång och 35 i hattmått. Apgar 10-10-10. Jag fick sy ett stygn, men annars var allt toppen, amningen funkade super från första slurken. Vi sov en natt, L fick också stanna, sen åkte vi hem dagen efter.

Så – en Lillebror alltså! Trivdes bra i magen, men ville ut med väldans fart när han väl bestämde sig för att komma ut!

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: